stevenwilson

Mästerligt, Steven Wilson. Mästerligt!

Steven Wilson är tillbaka med sitt fjärde och hittills mest ambitiösa soloalbum. Baserad på en verklig historia sjunger han om ensamhet och den kalla värld vi lever i och varje sekund är i en klass för sig.

Hand. Cannot. Erase.’ är det album som jag sett fram emot mest de senaste åren. Ja, kanske någonsin. Steven Wilsons musikaliska bibliotek har haft en enorm påverkan på mig – både med sitt band Porcupine Tree, sidoprojektet Blackfield eller nu som soloartist har han nästan varit en mentor. En vägledare. Dessutom följer nya albumet upp ett utav mina favoritalbum från honom.

När Steven Wilson förra året besökte Sverige för en spelning i Göteborg framförde han två nya låtar. Han bad oss att inte lägga upp dessa på internet och jag kommer ihåg skrattet som gick genom lokalen. Sanningen är dock att väldigt få (om ens någon) haft mobilen uppe för att filma tidigare. Jag, liksom de runt om mig, stod där, blundade och njöt av en musikalisk resa som överträffade allt. Lite som att vi hade en som mildrade alla våra bekymmer på scenen. Jag var där själv, utan sällskap, och så även många andra. Kanske var det likadant för andra, för när Steven Wilson började tala om ett gitarrljud som han döpt till ”lonely swede” svepte ett nervöst skratt genom lokalen.

Steven Wilson Hand Cannot EraseSvaret till det nervösa skrattet som svepte över lokalen finns kanske på det nya albumet ‘Hand. Cannot. Erase.’. Det är en berättelse om hur människor tynar bort i storstäder och hur förslappade, bekväma och ensamma vi blir i vår vardag. Handlingen vilar på de tragiska händelserna kring Joyce Carol Vincent, en ung kvinna som 2006 hittades död i sin lägenhet i London. Hon hade legat där död i två år utan att någon noterade. Joyce Carol Vincents tragiska öde är enligt Steven Wilson talande för den tid vi lever i.

Musikaliskt är det ett album där Steven Wilson åter letar sig till sitt inre och sina inspirationer. Såväl vackra melodier som enorma gitarrsolon och elektroniska inslag bär handlingen framåt. Ingenting är här för att tillfredsställa lyssnarens behov av genrespecifika delar. Visst finns det gott om delar som för tankarna tillbaka till 70-talets progghjältar, men Steven Wilson överraskar gång på gång med att hoppa mellan stilarna för att försätta lyssnaren i rätt stämning. Tempot är lite lägre och taktarterna lite vänligare vilket får ses som en utsträckt hand till nytillkomna lyssnare.

Bredvid sig har han några av den progressiva rockens mest respekterade musiker. Det är något speciellt med att höra dessa herrar spela den överlag lugnare och nästan poppigare musik som Steven Wilson slängt i deras händer. Albumet spelades in i legendariska Air Studios i London och medan Alan Parsons, som arbetade nära Steven Wilson på förra albumet,  inte uttalat varit involverad i Hand. Cannot. Erase.’ tycker jag mig höra hans inblandning. Parsons har, för att förtydliga, varit inblandad i produktionen av till exempel Dark Side Of The Moon’ och en viss Abbey Road’. 

Det finns så otroligt mycket jag vill skriva om Steven Wilson och hans nya album. Viktigast är dock att Hand. Cannot. Erase. är hans mest lättillgängliga album hittills. Musiken är betydligt enklare för nytillkomna lyssnare att ta till sig och handlingen håller intresset vid liv till sista tonen. Progressiva samt hårdare stycken finns här, men de är här för att försätta lyssnaren i rätt stämning snarare än för sakens skull. Självklart kommer avsaknaden av fler progressiva element att vara en liten besvikelse för många, men då missar man poängen.

‘Hand. Cannot. Erase.’ följer upp ett utav mina favoritalbum och lyckas på något märkligt sätt att kela vid dess sida. Att säga att albumet är bättre eller sämre gör det inte rättvisa. ‘Hand. Cannot. Erase.’ är till synes inte ett vanligt album. Att bläddra bland huvudkaraktärens personliga anteckningar och bilder samtidigt som hon vackert och förtvivlat sjunger ‘släpp aldrig taget, försök släppa taget’ är en alldeles speciell upplevelse. Specialutgåvan med alla dessa prylar trycktes endast i några få exemplar och är redan utskickade till några få hängivna lyssnare. För den som dock vill komma närmare denna karaktär finns en fiktionell blogg.

Så, ännu ett så gott som fläckfritt album från den progressiva rockens just nu viktigaste person. Skivan i sig är ett verk som inte bör undgås, och det konstprojekt som Steven Wilson arbetat ihop runt albumet har jag svårt att hitta ord för. Det är inte klokt hur han gång på gång lyckas.