hotmail

”Hitman” – i sandlådan med Agent 47

Spelvärldens favoritlönnmördare är tillbaka för att ta död på skurkar. Det sjätte spelet i serien, som helt enkelt heter Hitman, försöker också bryta ny mark genom att lanseras periodvis.

Hitman-serien har, mellan några höga toppar, haft ordentliga dalar. Konceptet är inte svårare än att du som spelets protagonist skickas iväg på ett uppdrag som nästan uteslutande handlar om att avsluta livet på smidigast möjliga sätt på en eller flera skurkar. Varje uppdrag kan slutföras på ett handfull olika sätt och beroende på hur hemlig du håller dig tilldelas du belöningar.

2016-års utgåva av Hitman skiljer dock sig från de övriga spelen i serien på ett avgörande sätt. Istället för att erbjuda ett fulländat spel har danska utvecklarstudion IO Interactive valt att lansera spelet via olika episoder utspritt under hela 2016.

Det första kapitlet välkomnar oss till Paris och en modetillställning under ledning av ryssen Viktor Novikov och Dalia Margolis. Nämnda Novikov är ledare för en rysk spionverksamhet med onda planer och därför kallas du, Agent 47, in för att ställa saker och ting till sin rätta (läs: döda både herr Novikov och fröken Margolis).

Det hela är dock lättare sagt än gjort och för det mesta är det till spelets fördel. Det finns ett imponerande antal människor i bild nästan hela tiden vilket gör det närmast omöjligt att bara dra upp ett vapen och skjuta hejvilt. Spelet tvingar spelaren till att vara kreativ – förgifta maten, förklä dig som en känd modell eller en vakt eller lura helt enkelt skurkarna i en fälla.

Hitman är stygg mot spelaren. Gång efter gång klantade jag mig minimalt och fick betala väldigt dyrt för det. För att nämna några exempel råkade jag skrämma en person som skulle hjälpa mig med mitt uppdrag när jag råkade kasta ett mynt bredvid honom. Jag lyckades också förgifta helt fel personer och gick självsäkert genom en kontroll som säkerhetspersonal… från fel land.

Agent 47 i Paris med pistol i hand. Foto: IO Interactive
Agent 47 i Paris med pistol i hand. Foto: IO Interactive

Hitman är på gott och ont en enda stor sandlåda. Utvecklarna IO Interactive vågar ha roligt med spelet och tar det inte på så blodigt allvar. Det når också väl fram till spelaren. Jag log många, många gånger åt hur karaktärer reagerade på mina onda planer.

Sandlådan kommer dock också med problem. Handlingen är minimal, för att inte säga knapp, och fienderna är allt för ofta orimligt korkade. Att tvinga de in i gränder genom att kasta mynt framför de är underhållande till en start, men spelet förlitar sig ibland lite väl mycket på den mekaniken.

Allt för ofta misslyckades jag med min plan utan att egentligen förstå varför och med tanke på att friheten och variationsrikedomen i hur du löser uppdragen är hela spelet blir det lätt frustrerande. Spelet har också, i skrivandets stund (14 mars) problem med servrarna som gör att menyerna är orimligt långsamma.

I det stora hela är Hitman en fin start på någonting som kan bli väldigt bra. Om ett par månader, då spelet är fylld med massor av uppdrag och de redan befintliga finslipats ännu lite mer kan det här spelet vara precis hur bra som helst. I dagsläget håller dock få, men avgörande brister, spelet tillbaka från att vara det där drömspelet i Hitman-serien som vi väntat på.

★★★★☆