Mass Effect: Andromeda

Mass Effect: Andromeda – Det stora äventyret

Efter fem år har BioWare nått en guppig vägs ände och alla som hållit andan för vad ”Mass Effect: Andromeda” ska komma att bli kan andas ut, det är ett Mass Effect-spel enda in i märgen. 

För tio år sedan stormade Mass Effect in i spelvärlden. Ett, såhär i efterhand, trasigt och stundtals ospelbart spel knockade oss science fiction-törstande spelälskare som vid sidan av spel också älskade Star Trek och till viss mån Star Wars. Likt dessa två nu kultförklarade kulturfenomen byggde Mass Effect på ett universum som fanns där ute som väntade på att bli utforskad, full av olika utomjordiska världar, raser och historier.

De gångna tio åren har gett oss en älskad speltrilogi, tre uppskattade böcker, en del serietidningar och så en enorm skara personer som är villiga att, för prata science fiction-termer, dö på sitt skepp i strider om vad som helst gällande spelet. Det är en hängiven skara som bryr sig om att den här världen som skapats inte ska slarvas bort och räds heller inte när det kommer till att rikta kritik mot utvecklarna.

Inför lanseringen av Mass Effect: Andromeda besökte utvecklarna en mässa i Boston där de svarade på fansens frågor och (den förvisso välmenande) kritiken lät inte att vänta på sig. Pik mot att utvecklarna i och med att de blev uppköpta av speljätten Electronic Arts ”tappat det” och mot det som i spelvärlden är det närmaste vi kommit en kulturskandal, nämligen hur trilogin slutade, lät inte vänta speciellt länge.

Hela upploppet till detta fjärde spel i Mass Effect-sagan har varit kantrat av försiktig optimism från ett håll, men från ett annat har många nästan stått redo att fullkomligt demolera spelet så fort en ny bild eller ett nytt videoklipp visades. Mycket bygger förstås på fansens iver att deras älskade Mass Effect ska bli så bra som möjligt, men dessvärre har mycket varit ren och skär missunnsamhet, mycket på grund av hur Mass Effect 3 slutade och hur BioWare jobbat med sina spel under Electronic Arts regi. Men, inget ont som inte för något gott med sig, Mass Effect: Andromeda är allt annat än ett haveri, det är på många sätt ett suveränt spel.

Mass Effect: Andromeda
Koloniskeppet som rest 600 år från Vintergatan till Andromeda.

Mass Effect: Andromeda tar sin början under händelserna i originaltrilogin. Vintergatans framtid är osäker och några pionjärer börjar jobba på en plan som ska säkra framtiden för såväl människorna som de övriga raserna i galaxen. Lösningen blir ”The Andromeda Initiativ” och går kort och gott ut på att skicka fyra stora koloniskepp till granngalaxen Andromeda, en resa som tar 600 år.

Ombord på dessa koloniskepp finns tiotusentals själar. Diplomater, forskare, läkare, affärsmän, inspiratörer, militärer och övriga yrkesgrupper som ska se till att ett nytt hem kan byggas och försvaras men också bevaras i form av lag och rätt, demokrati och kultur.

Saker och ting börjar dock inte önskvärt. Under de 600 åren som passerat har en del saker hänt i Andromedagalaxen och när tusentals kolonialister vaknar ur den flera hundra år långa sömnen är det inte till så kallade ”Golden Worlds” utan någonting helt annat. Dessutom visar det sig att tre koloniskepp är spårlöst borta och den rymdstation som skulle vara hubb för hela projektet är mer eller mindre övergivet. Och det är här som den stora resan som Mass Effect: Andromeda är börjar rent spelmässigt.

Mass Effect: Andromeda
Varje planet har förstås sin egen rika eller mindre rika flora och fauna.

Det är omöjligt att inte känna sig överväldigad av detta enorma spel. Det finns så mycket att göra, så många olika trådar att dra i och så många system att lära sig. Därtill hör också de tusen frågor som väntar på att besvaras och de nya huvudkaraktärerna som alla är på tårna för att berätta om sina spännande livsöden.

Dialog är, precis som i tidigare spel i serien, en viktig del i spelet och ska man lita på utvecklarna finns en bra bit över tusen karaktärer att lära känna, vissa mer och närmare än andra. Mass Effect har mer eller mindre blivit synonymt med de ändlösa interaktiva dialogsekvenserna som med jämna mellanrum också landar i ett dilemma där beslutet är ditt. Dialogsystemet är också en av de delar som fått sig en redig uppdatering, istället för att, som det tidigare varit, jobba med ett system som mer eller mindre handlade om att vara sympatisk eller ett rövhål handlar det nu om att besvara och ställa frågor i fyra olika toner – med hjärta, hjärna, lite lättsamt eller professionellt. En välbehövlig förändring vars konsekvens är att konversationerna känns mer levande.

Ett annat område där spelet genomgått en stor förändring är i stridsmomenten. De ibland lite väl stela animationerna har förvisso följt med från Vintergatan, men dessbättre är att en hopp- och en ruschknapp introducerats. Det här vid sidan av att krafter kan kombineras hejvilt från alla möjliga klasser gör striderna mer dynamiska och underhållande.

Men så finns också bekymmer med det här spelet, väldigt överraskande sådana faktiskt. Manuset, spelets kanske viktigaste ingrediens, kommer få många att klia sig blodiga på hjässan. På bara några få år har berättandet i spel utvecklats något enormt och det är lite ledsamt att BioWare inte riktigt kunnat haka på den utvecklingen. Mass Effect: Andromeda har egentligen inte dåligt manus, men för att vara ett såpass påkostat spel från en studio som har berättandet som sin främsta styrka, är det överraskande glanslöst.

Tyvärr är det överraskande många av BioWares fadäser som följt med från originalserien. Jag tänker på de stela animationerna och en och annan anatomiskt märklig varelse som borde kunna röra sina ben smidigare, men framförallt tänker jag på människornas ansikten. Mass Effect: Andromeda körs på Frostbite-motorn som visat sin styrka i Battlefield 1 och Star Wars: Battlefront och därför är det för mig svårt att förstå hur de risiga ansiktena på karaktärer som inte har huvudroller följt med från originaltrilogin, speciellt med tanke på att spelet på så många övriga punkter är så ögonbedövande vackert.

Mass Effect: Andromeda
Utomjordiska världar som väntar på att utforskas.

Det bör verkligen sägas och understrykas rejält att Mass Effect: Andromeda hade kunnat bli något alldeles speciellt med några extra månader i utvecklarnas händer. Bortom de många småproblemen och det aningen svaga manuset döljer sig ett spel som är underhållande att spela och väcker tillräckligt många frågor för att det ska vara omöjligt att sluta spela. Det tog mig ungefär femtio timmar att nå slutet på handlingen och det glädjer mig faktiskt att jag har en hel del kvar att göra. Jag vill se hur de små byarna jag lyckats etablera mår, jag vill se hur den där filmkvällen med min besättning som jag åkt galaxen runt för att samla snacks till blir och vill jag bara dricka utomjordisk sprit och dansa med min bästis Peebee.

På så många sätt är Mass Effect: Andromeda som en resa tillbaka till 2007 när det första Mass Effect-spelet släpptes. Ett spel med många små brister men som är genuint underhållande och som lägger en väldigt trygg grund för vad som komma skall. Glöm inte hur det gick för uppföljaren Mass Effect 2 – jag är knappast ensam om att mena att det var ett utav de bästa spelen som skapats.

Avslutningsvis vill jag lite löst citera min partner in crime i spelet, Peebee. Mot slutet av spelet skrek hon ut i en strid att hon ”önskar att vi kunde stanna och kolla på allting och inte bara skjuta oss fram”. I Mass Effect: Andromeda finns faktiskt den möjligheten, men för framtiden önskar jag verkligen att den stora handlingen kan kretsa mindre kring vapen och mer kring de öppna och vackra världarna som BioWare skapat.

★★★★☆

Recensionen skrevs av spelets PC-version som skickad av Electronic Arts.