imaginedragons

Två steg framåt, ett steg bak

Las Vegas-sönerna som tog hela världen med storm med låtarna ‘Radioactive’ och ‘It’s Time’ är tillbaka med sitt andra album. Ett album som både överraskar men också frustrerar. 

För fem år sedan fastnade jag något fruktansvärt för Imagine Dragons. På den tiden gjorde de, slarvigt uttryckt, kommersiell pop på sitt sätt. Det fanns något extra där som piggade upp de redan då halvtråkiga arrangemangen. De var till synes inte ett fläckfritt band, men de testade nya saker. När bandet sedan fick erkännande och påbörjade resan från Las Vegas undergroundscener till Europas största arenor snubblade de redan vid startlinjen. Debutalbumet ‘Night Visions’ var inte dåligt, men heller inte ett album som jag tycker tog fram det unika med Imagine Dragons.Imagine Dragons Smoke Mirrors

‘Smoke + Mirrors’ är bättre än debutalbumet ‘Night Visions’. Det är inte lika tillrättalagt utan snarare överraskande fritt och då och då är det svårt att inte överraskas av vart vissa låtar tar lyssnaren. Elektroniskt möter organiskt och här finns både en lagom dos av arenarock där refrängerna skriker efter Chris Martin, en släng av folksång, country och till och med råare rockigare toner. Lika mycket som variationen kring den tydliga röda tråden är till albumets fördel är det också det som håller det här albumet tillbaka.

Det är så frustrerande. Jag vill gilla det här albumet. Jag vill skriva att det kommer att bli årets album men jag skulle ljuga för både er och för mig själv. Det är ett album med spännande och i några få fall otroligt väl utförda idéer. Men jag hade önskat att de vågat gå ännu längre. Ta låten ‘Friction’ som exempel. Det är som att smeta in Linkin Park i toner från Mellanöstern och använda Missy Elliot som strössel. Men ‘Friction’ är också i stort sätt den enda låten som vågar gå sin egen väg och lika mycket som den tar ut svängarna, ja, lika tillbakadragna är ett par andra låtar och då känns albumet som tidsslöseri.

Kanske var mina förväntningar för höga. Trots att ‘Smoke + Mirrors’ är bättre än debutalbumet når den inte till den nivån som hoppades på. Det är inte ett haveri, bara lite platt på sina håll. Vad som däremot är lite provocerande att många av de platta låtarna lika gärna kunde valts bort? Att ett albumet består av 18 låtar är inte på ett enda sätt till dess fördel, oavsett om det är 18 mästerverk eller ej, det blir liksom… för mycket. Albumet känns på många sätt som två steg fram och ett steg bak.


porträtt KalleKALLE KOVÁCS 

Vem är Kalle Kovács? Jo, först och främst ska vi byta perspektiv – det är trots allt jag, Kalle, som skriver detta. Jag är en glad nittiotalist som ironiskt nog är bitter på det mesta som kommit med internetåldern. Jag skulle till exempel aldrig köpa musik eller spel digitalt… Det här förstör mitt förtroende lite då jag hävdar mig vara väldigt rädd om miljön (vilket jag är, jag lovar!).