thepineapplethief

Storslaget men med enkla brister

Indiebolaget Kscope Music har under de senaste åren lanserat album som varit helt enastående. Med siktet inställd mot den post-progressiva genren har bolaget visat vägen för både unga talanger men också etablerade stjärnor som blomstrat med album genom bolaget. Senaste i raden av album som håller högsta möjliga kvalité är Magnolia av The Pineapple Thief.

Frontmannen för The Pineapple Thief, Bruce Soord, har tidigare uttalat att han vill skriva katchiga låtar som fastnar hos lyssnaren. Uttalandet kan tyckas vara märkligt från en person som är verksam inom den post-progressiva genren, som trots allt lever på sin oberäknelighet. Förvisso behöver genren inte vara så komplicerad och svår som den allt för ofta tycks bli och det visar The Pineapple Thief ett alldeles utmärkt prov på.The Pineapple Thief Magnolia

Albumet inleds med låten ”Simple As That” där Bruce Soord sjunger ”Please, let’s waste no more time” och redan från första tonerna blir det tydligt att The Pineapple Thief inte tänker slösa på den värdefulla tiden. Magnolia innehåller inga långa och ambienta låtar och för den delen inte heller några så kallade ”fillers”.  Bruce Soord sjunger under i stortsätt hela albumet om att komma närmare andar och medan ämnet i sig inte är ett större problem, så är det tyvärr stundtals omöjligt att förstå vad han menar med sina texter. ”Seasons past so slow. We barely noticed the leaves fall. Stand here with me.” Det här är förvisso ingenting jag tänkte på först jag nynnade på några av låtarna på spårvagnen, när musiken ligger som matta till texterna känns det på något sätt härligt mystiskt.

Istället för längre verk med långa ambienta delar består Magnolia av fler kortare låtar. Det må vara olikt andra album inom genren men de kortare låtarna tillsamman bildar en bra helhet. Gott exempel på det här är den knappt tre minuter långa ”Breathe” som kombinerar den katchighet som Bruce Soord drömt om med det lugn som påminner om det förra albumet All The Wars. Låten rinner sedan ut i den ungefär lika långa balladen ”From Me” som i sig är en väldigt vacker låt, men tillsammans med ”Breathe” är det albumets kanske giftigaste verk.

Magnolia är, trots bristen på låtar som når över sex minuter, ett album värt den post-progressiva stämpeln. Genren handlar helt enkelt inte om att spela långa låtar längre. The Pineapple Thief visar hur storslagen en låt kan vara trots att den knappt varar i fyra minuter. Mest imponerande av allt är sättet de bygger upp inför albumets klimax som självklart effektiviseras genom det orkestrala arrangemang signerat Bruce Soord.

Bruce Soord hade säkerligen velat att recensionerna om skivan hade låtit någonting i stil med – tolv vackert utformade verk som visar på bandets intuitiva kemi och själfulla uppförande med ett brett spektrum av känslomässiga nyanser. Vackra ord, men Magnolia är på gott och ont så mycket simplare än så.


porträtt KalleKALLE KOVÁCS 

Vem är Kalle Kovács? Jo, först och främst ska vi byta perspektiv – det är trots allt jag, Kalle, som skriver detta. Jag är en glad nittiotalist som ironiskt nog är bitter på det mesta som kommit med internetåldern. Jag skulle till exempel aldrig köpa musik eller spel digitalt… Det här förstör mitt förtroende lite då jag hävdar mig vara väldigt rädd om miljön (vilket jag är, jag lovar!).