Kalle Kovács

The Hobbit: En Oväntad Resa

Tolkiens Bilbo var en utav de första böcker jag läste som barn. Det tog då flera månader för mig att komma igång ordentligt eftersom att jag så gärna läste hans beskrivningar av den fantastiska värld han skapat och dess karaktärer om och om igen. Nu, ett antal år senare visas det hela på den vita duken och känslan är densamma. Man vill aldrig lämna Fylke och mötet med alla fantastiska karaktärer.

Jag skådade för ett par veckor sedan en video där en filmkritiker talar om filmen. Han säger att filmen må ha sina problem, men att det är svårt att inte känna något alldeles extra när Fylke visas till Howard Shores kompositioner. Jag delar hans mening helt och hållet – problemen som första delen av The Hobbit har är i slutändan små och skadar inte på något sätt upplevelsen. Vi kommer till dessa problem lite längre fram.

Första delen av The Hobbit går under namnet En oväntad resa. Gandalf besöker Fylke för att ta med Bilbo på ett äventyr. Bilbo är , precis som alla andra hober, en inte så nyfiken typ. Allra helst sitter han lugnt i sitt hem och lever ett stilla och harmoniskt liv. Till slut bestämmer han sig dock för att gå ut på äventyret tillsammans med Gandalf och de tretton dvärgarna, för ta tillbaka dvärgarnas kungadöme – Erebor.

Bilbo är en barnbok och filmen gör den rättvisa. Karaktärerna är alla välregisserade och åtminstone jag satt som på nålar när någon höll på att ställa till det för sig själv och de övriga. Charmen från boken finns här också – biosalongen fylldes ofta med skratt och det är få fantasivärldar som lämnar en med en klump i magenKort och gott – det är med glädje som man återvänder till Midgård, för sista gången.

En av de bästa scenerna i The Hobbit är när dvärgarna börjar tvivla på Bilbo – om du inte vill veta någonting om handlingen i filmen så hoppa över det här stycket. Det som händer är att Bilbo förklarar för dvärgarna hur det kommer sig att han är med på resan. Bilbo berättar då om Fylke och hur livet är där. Han förklarar för dvärgarna att han har en trygg plats att leva på och det är därför han är med på äventyret – för att dvärgarna också ska få ett hem. När Bilbo talar om Fylke spelas den klassiska Sagan om Ringen-musiken, när han däremot börjar tala om att han är med på resan för att hjälpa dvärgarna börjar The Hobbit-musiken spelas. Den här scenen måste bara upplevas, det är så oerhört vackert klippt att man blir tårögd.

Problemet med filmen då? Jo, för mig är det ett problem att antagonisten (inte Smaug) är animerad… Teamet bakom det hela har gjort ett fint jobb, han är en levande och välskriven karaktär, däremot påminns man hela tiden om att hela han är en dataeffekt och då nästintill alla orcher i Sagan om Ringen-trilogin var sminkade människor känns det tråkigt att de inte kunde följa i samma spår.

The Hobbit är en fantastisk film. Lekfullheten hos alla karaktärer, såväl onda som goda gör att det den här gången är ännu svårare att släppa taget om Midgård. Både skådespelarinsatserna och vyerna är i en klass för sig. Jag såg filmen i vanlig 3D och hade en superb upplevelse. Visserligen finns scener, framförallt de mörka, där 3D känns överflödigt och på gränsen till svårt att skåda. Men de allra flesta scenerna är fläckfria och även den vanliga 3D-effekten imponerande.

Avslutningsvis vill jag tillägga att Sylvester McCoy gör en fantastisk Radagast – jag hoppas verkligen att Peter Jackson och hans mannar byggt till delar till hans karaktär i de kommande två delarna. Jag ska se filmen i High Frame-Rate 3D på torsdag, återkommer med rapport då.